Min historia
Det här är min historia. Den som vill får läsa den, och den som inte vill kommer att göra det.
En gång sa någon till mig att istället för att ringa till denne så skulle jag sätta mina ord på papper för jag hade så svårt att tala om hur jag tänker och känner, men jag var väldigt duktig på att skriva. Jag tog det till mig och därför SKRIVER jag nu min historia. Som ett öppet brev.
Jag skäms inte. Jag har inget att skämmas för. Det är inte JAG som har gjort något fel.
Innan hade jag så mycket skam och skuld i min kropp, skam över mig själv, skam över vad som pågick bakom den stängda dörren, skuld över den så kallade ”perfekta” familjen, skuld över att inte våga stoppa det som var fel.
För några veckor sen när jag och min kontakt ”M” på kvinnocentrum pratade om hur långt jag har kommit i den här processen så pratade vi om hur jag var ALLRA första gången jag var hos henne. Hon frågade mig hur jag såg på mig då. Jag behövde inte alls tänka efter, för jag tänker på henne någon gång varje dag. Jag kollar på min vänstra sida. Hon sitter långt, långt ner i en liten bubbla. Allt är grått. Håret hänger ner över hennes ansikte. Man kan inte riktigt se något ansikte. Hennes huvud hänger framåt, neråt. Ryggen är böjd. Ibland håller hon händerna för ögonen, och ibland håller hon händerna för öronen. Hon är där, men hon finns inte.
När ”M” frågar mig hur jag ser på mig idag så börjar jag gråta. Jag kollar på min högra sida. Jag får vända huvudet högt upp. På en piedestal, högt, högt upp. Det finns blommor och en massa färger, blå, röd och grön. Solen skiner och det är ljust. Där sitter JAG.
För att gå tillbaka till tjejen i bubblan, så hur hamnade hon där? Varför är hon där? Och varför finns hon inte? Svaret är enkelt, vägen dit är svår och lång. Hon har under en längre tid varit utsatt, är det enkla svaret.
Den långa och svåra vägen bevisar om utsatthet så som gjort att hennes vilja, hennes tankar och hela hon sakta, sakta raderats bort. Hon har kränkts, hotats, hånats. Hon har vilseletts i en tanke som säger att vad hon än känner, säger eller gör så är det fel. Hon har aldrig rätt. Hon har INGEN rätt.
Hon viras in i en osäkerhet och förlorar kraft och styrka. Hon börjar tvivla på sig själv och sina egna känslor. Självkänslan är försvunnen.
Vi skulle prata om känslor andra gången jag var hos ”M” på kvinnocentrum. ”Kan du någon gång känna dig glad?” Svaret blev nej. ”Känner du när du är hungrig? Nej. ”Känner du någon gång lycka?” … Inte ens mina barn kunde få mig att känna lycka. Jag grät. Jag kände ingen lycka, inte ens för barnen, men jag kände en värme när det kom till barnen. En sådan stor värme. Jag älskar mina barn, över allt annat. Det var för deras skull jag var där och att inse att man inte har några egna känslor var hemskt smärtsamt. Att inse att man har satts ur balans. JAGET är borta.
Jag insåg att jag ALDRIG använde ordet JAG när det kom till mig själv. Jag varken skrev eller sa ordet JAG. Allt vad ett JAG ska vara, hade förintats, förkastats, förstörts.
Vore det inte för värmen hon kände från barnen och dom underbara vännerna, och ”M” så hade den där flickan i bubblan inte orkat så mycket längre till. Varje dag drevs hon längre och längre bort från sig själv. Driven till att tro att all skam låg i hennes händer och all skuld låg på hennes axlar. Allt var hennes fel, men hon var för dum för att kunna fixa till det.
Jag ser fortfarande trädet framför mig. Trädet som fick mig att tänka ”OM”.
OM jag inte hade mina fina barn, så hade jag den dagen, kört rakt in i just det trädet.
Att under varje nytt möte lära mig att se saker ur MITT eget perspektiv. Vilka ursäkter jag har försökt att hitta på. Ursäkter för mig men mest för honom. Han har haft en dålig dag. Han jobbar mycket. Jag är ju dum. Barnen skriker. Bestraffningar för både mig och barnen försökte jag hitta på ursäkter för.
Hur ”M” har lett mig igenom min hemska skuld och min skam. Hon har öppnat upp mina ögon, och lärt mig att se saker ur MITT perspektiv. Det spelar ingen roll om någon haft en dålig dag, det är inte okej. Och jag är INTE dum.
Några ord på vägen ” Vi tänker på dig.” räcker så långt. Det får en att stanna upp och fundera; tänker dom på mig? Varför ids ens nån att lägga en tanke på mig? Är det någon som bryr sig?
Men det lyfte mig förbi den dagen, för att någon såg JAGet och lät mig få veta att dom tänkte på just mig.
Jag vet att många tycker jag har gått bakom ryggen. Den enda jag har gått bakom ryggen på är mig själv, och jag kommer aldrig att göra det igen..
Jag har hört några som såklart blivit tagna på sängen och förbannade på mig för att jag ska ha gått bakom ryggen på honom när jag tog hjälp av kvinnocentrum. Jag måste ha haft det som en plan för att hämnas. Hämnas för vad i sånt fall? OM man nu påstår att jag bara hittat på det här som en plan för att hämnas, när dom sedan påstår att inget av det här kan ha hänt, vad ska jag då hämnas på?
Jag har också hört ”Nej det där stämmer inte för JAG känner honom.” Men ni känner honom som son, bror, vän och kollega och jag kände honom som en partner. Det finns en anledning till att det på varje sida som handlar om det jag blivit utsatt för, står att oftast blir omgivningen förvånad över att höra vad han gjort. Utåt sett är han perfekt. Hjälpsam och trevlig men inom hemmets fyra väggar har saker varit långt ifrån trevliga.
Vad fick mig att vända mig till kvinnocentrum? Jag har försökt, i flera år har jag försökt att lappa ihop hålen som blivit. Jag har haft det på mitt samvete. Försökt att hålla den där perfekta bilden utåt. Jag läste ett inlägg i min gamla blogg från ett år tillbaka, och där jag är idag, kan jag så lätt se hur mycket jag försökte. Jag minns så väl den dagen jag läste om, en av dom värsta dagarna, som jag aldrig kommer att glömma. Och vad skrev jag i bloggen: ”Det har varit en underbar dag….” Jag lyckades i alla fall lura omgivningen.
Men vad fick mig nu att säga att jag behövde hjälp?
Allt blev bara värre och värre, hot och kränkningar kom UTANFÖR dörren och på internet. Mera våld mot döda ting. Men droppen kom när barnen började hamna i kläm för hans handlingar och ord. Jag vände mig till andra anonymt på internet, först för att läsa om andra, för att senare själv våga skriva. Jag skrev av mig och bad om råd. Folks reaktioner på det jag skrev gjorde mig rädd. Så rädd att jag i omgångar lämnade sidan och återgick till mitt perfekta liv. För inte var det väl SÅ farligt…? Det dröjde någon vecka igen innan jag tog mod till mig och sökte på nätet igen. Visste inte VAD jag sökte svar på, men kanske någon som upplevde det samma som jag. Och där, mitt framför näsan på mig, dök det upp en sida som jag började läsa på. Allt var så bekant på nått vis. Jag blev kallsvettig. Stängde ner sidan. Nästa dag började jag läsa igen, och ju mer jag läste, ju mer grät jag, och tillslut ramlade jag ihop i en hög. Och samma tanke dyker upp igen: Nej, det här stämmer inte. Jag överdriver. Det är inte så farligt. Försöker samla mig. Börjar läsa igen. Gråter.
Närapå varenda litet ord på den sidan beskrev mig, honom, vårat liv, våran relation. I den sekunden så var allt så kristallklart samtidigt som det aldrig varit mer suddigt.
Det här är inget jag någonsin kommer glömma. Jag kommer aldrig förlåta eller lägga det här bakom mig. Detta är en del av mig och det kommer det alltid vara.
Jag är idag, ett år senare en helt annan människa. Jag vet att jag får vara den jag vill vara, jag får tänka och känna precis det jag vill. Jag har rätt att tycka och säga min mening, min egen vilja.
Jag har solglasögon för att jag vill det och jag kastar kompost i vanliga soporna för att jag kan. Det är ingen som står och skrattar åt mig och mina solglasögon och talar om för mig att jag inte får ha dom. Det är ingen som blir aggressiv, hotar och förnedrar när jag kastar komposten i fel påse.
Jag har gått från en totalt inåtvänd liten tyst grå mus, till en självsäker (mer och mer) tjej som vågar att ta för sig av livet! Jag älskar mitt jag och mitt liv!
Jag kommer med tiden att lära mig leva med detta, men aldrig glömma, aldrig förlåta. För det är oförlåtligt.
Händelsefullt
Spring för livet
En dag som alla andra
Den känslan
Skit, skit, skit
När ingen vet
Besöket hos läkaren
Jo tack för fan! Om det vore så lätt så hade jag väl för fan INTE suttit där hos honom igår! Efteråt kände jag mig så jälva nere. Jag tog bilen och körde ut ur stan och parkerade och föll i hop. Det kändes nästan som att livet var slut. Jag orkade inte mer. Jag hade sms-kontakt med min vän som verkligen stöttade mig medan hon själv satt i möte. Älskade vän! Jag hade sagt en tid jag skulle vara hemma senast (och såklart sagt att jag gjorde annat) så när det tiden började närma sig nrä jag suttit i bilen en timme började paniken ännu mer komma över mig. Jag KUNDE INTE förmå mig att åka hem. Jag orkade inte, kunde inte. Jag försökte sätta på mig bältet och fick panik.
Varför har jag tvivlat?
Ännu en att öppna sig för i skam och vrede.
Hemsk insikt
Idag har varit en förjävlig dag. Har aldrig känt att det har varit jobbigt att leva, alltså jo jobbigt såklart är det ju, men aldrig så att man inte skulle orka leva, men om man ska må så här (och värre?!) så orkar man nog inte i all evighet. En läskig insikt idag. Och NEJ idag skulle jag aldrig tänka tanken att inte vilja leva för jag sa leva vidare i allra högsta grad för mina barn.
I morgon ska min vän hjälpa mig ringa till läkaren.
All kärlek till en vän
Och hur är det med dig?
Jag kan verkligen inte ens tänka på hur jag själv mår i allt det här för jag är så rädd att jag ramlar igenom. Och det går verkligen inte när jag har mina älskade barn att ta hand om.
När jag pratade med min stödtjej i fredags så pratade vi först om vad som hänt sen sist, sen röjde hon ju sin oro om barnen, och självfallet så grät jag, men kunde ändå berätta och diskutera om dom.
Sen kom frågan helt utan förvaring: "Och du, hur mår du själv?" Och jag bara kände hur nån slog undan fötterna för mig. Jag höll på att få panik. Jag kan inte hantera den frågan, jag kan inte vara ärlig i den frågan. Jag kan inte låta nån få veta hur jag mår. Vad händer med barnen om jag trillar igenom?
Jag kan inte låta det hända..
En soffa
Jag berättade iallfall om min soffa för stödtjejen och hon blev rörd till tårar.. Över en soffa..? Jag vet flera som blir rörda till tårar över min soffa. Eller sin soffa. Jag skriver i ett forum där jag i princip skrev att "Ni får tycka jag är galen men jag har en soffa i mitt huvud." Och jag blev förvånad när många fler tjejer än jag berättade om konkreta mål, många hade just en soffa. Helt otorligt att vi kan sitta och gråta över en soffa.
Nattsudd.
Vissa dagar så kommer jag inte ur soffan, men måste tvinga mig ibland, för jag har ju saker jag BÖR göra. Saker som jag bör göra för att underlätta för mig själv när mannen kommer hem.
Orosanmälan
Hon skulle absolut inte göra något innan vi pratat om saken, men så småningom så kommer det säkert bli så.. Usch jag vill inte vara här då det sker..
Han hotar med att höjer handen och hotar med att slå. Gormar och skriker och hotar verbalt. Tar tag i, sliter i, drar i.
Han har hittils ännu inte KLAPPAT TILL HÅRT men han gör "små" tjuvnyp. Knäpper till, snärtar med handduk, trycker ner i golvet. ABSOLUT INTE OKEJ.
Äntligen helg?!
Jag återkommer senare med vad vi sa på mötet.
En vanlig torsdag
Tack Ewa!
Mötet
Hon tyckte det var JÄTTEBRA och modigt av mig att komma dit. Jag kände mig inte alls modig utan jag kände mig bara som en förädare. Sitta där och berätta om familjens hemlighet.
Vi pratade om normaliseringsprocessen. Vi pratade om hur det var i början av vårt förhållande och vad som hände på vägen.
"Normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Men med tiden blir det onormala normalt. Det är normaliseringen av våldet som, tillsammans med den traumatiska bindningen, gör att kvinnan stannar kvar. Det som för en annan, utomstående kvinna, skulle upplevas chockerande, märkligt eller oacceptabelt, kan för den som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normalt."