Besöket hos läkaren
Ja läkarbesöket igår blev en stor flopp. Gamla äckliga gubbar står inte högt upp på min lista idag. Jag fick sömntabletter och sen sa han att resten var upp till mig. Det var ju mitt val att stanna eller att gå!
Jo tack för fan! Om det vore så lätt så hade jag väl för fan INTE suttit där hos honom igår! Efteråt kände jag mig så jälva nere. Jag tog bilen och körde ut ur stan och parkerade och föll i hop. Det kändes nästan som att livet var slut. Jag orkade inte mer. Jag hade sms-kontakt med min vän som verkligen stöttade mig medan hon själv satt i möte. Älskade vän! Jag hade sagt en tid jag skulle vara hemma senast (och såklart sagt att jag gjorde annat) så när det tiden började närma sig nrä jag suttit i bilen en timme började paniken ännu mer komma över mig. Jag KUNDE INTE förmå mig att åka hem. Jag orkade inte, kunde inte. Jag försökte sätta på mig bältet och fick panik.
Till slut räknade jag till tre och drog på bältet och gasade iväg. Panik. Och ännu mer panik när jag märker vad jag själv sitter och tänker. "Hur vore det om mina barn inte fanns, skulle de inte vara bra skönt att bara svänga bilen av vägen."
Men mina barn är dom jag lever för, så hemskt att jag ens kunnat tänka tanken att göra en sån sak..
Senare igår så hjälpe min vän mig igen. så otrolig människa. Så jag har en ny plan. Gubben ska bort ur mitt liv, han är min vanliga läkare men jag har aldirg riktigt gillat honom, så nu har jag ännu mer orsaker att aldrig, aldrig nånsin se hans nuna igen. Idag ska jag byta VC och be om en KVINNLIG läkare.. Hur ska jag kunna lita på någon man någonsin igen..?