Nu vet du hur det känns.

Ja vilken vecka jag får genomleva. Det har hänt så mycket denna vecka och förra veckan, så veckan känns mer som år.

Kvinnojouren i måndags. Mycket nyttigt som vanligt.. men inser mer och mer saker där man är helt normaliserad. Jag blir lika förvånad, förvirrad, förbannad, förjävlad varje gång jag kommer på nya saker.

 

Sen röjdes oron om barnen igen. MIn stödtjej hade kommit fram till att hon vill göra en orosanmälan. Jag förstår givetvis varför och jag har ju gått in i det här medveten över att det skulle kunna hända. Men jag blev livrädd. För hur ska mannen ta det när han får veta? Vi bokade ett möte idag, och hela dagen igår var en pina. Mådde så dåligt och natten sov jag två timmar. Släpade mig till kvinnojouren i morse. Mådde så illa och skakade. Kom in och möttes av min stödtjej. All kärlek  till henne. Hoppas hon vet att hon verkligen gör så stor nytta. Senare ramlade en tjej från soc in. Jag var så stressad men med hjälp från stödtjejen så förklarade vi för soc-tjejen hur det ser ut för barnen. Soc-tjejen sa att det utan tvekan var så pass allvarligt att det normalt sett skulel göras en anmälan och utredning, men nu skulle vi gå lite andra vägar för att inte mannen ska behöva veta JUST NU att det är jag som kommit med infon. Vi skulle försöka få hjälp till mig istället och jag helt "enkelt" tar med mig barnen vid eventuell flytt. EFtrsom mannen har delad vårdnad behöver han alltid bli informerad när det gäller barnen men såklart inte när det gäller mig. Så soc skulle då alltså flytta på mig och barnen följer med. 

Vi bokade in ett nytt möte på fredag tillsammans med den här soc-tjejen som företräder Barn, och så skulle de komma en från avdelning Ekonomi och en från avdelning Vuxen. Det är väldigt uppdelat alltihopa hos soc. Så ska vi se vad jag behöver göra och vad jag kan få hjälp med.

Så det händer alltså en hel del och jag hänger inte med, men det kommer leda till det bättre så jag är redo att slänga mig ut i det okända. Det är förjävla tufft och kommer va skitobbigt.. Men nu eller aldrig!

Eller är alla andra dagar som den här dagen?

 

Fast alla dagar är absolut inte lika. Fast känslan är densamma. Paniken finns i magen.

 

Jag. Vill. Ha. Lite. Lugn. Och. Ro.

 

Är det för mycket begärt?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jag ska bete mig. Jag blir inte klok på nått.. Orkar inte.

Jag har en sån enorm olustkänsla så jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med den. Går den att bli av med? Är den min för hela livet nu?

Känslan är uttröttande. Men att sova bort den går inte.. Dessutom går det inte att somna ifrån den.

 

Man är där. Orkeslös. Trött.  Tokig.

Jävla dag.  Skulle ju byta vc. Listade  mig på en annan och försökte ringa för att få tid. Då kan man inte få tid förns alla papper är klara, vilket skulle ta ca en och en halv vecka... Och vart ska vi göra av mig under den tiden?

 

Trevlig helg på er.

Ja läkarbesöket igår blev en stor flopp. Gamla äckliga gubbar står inte högt upp på min lista idag. Jag fick sömntabletter och sen sa han att resten var upp till mig. Det var ju mitt val att stanna eller att gå!

Jo tack för fan! Om det vore så lätt så hade jag väl för fan INTE suttit där hos honom igår!  Efteråt kände jag mig så jälva nere. Jag tog bilen och körde ut ur stan och parkerade och föll i hop. Det kändes nästan som att livet var slut. Jag orkade inte mer. Jag hade sms-kontakt med min vän som verkligen stöttade mig medan hon själv satt i möte. Älskade vän! Jag hade sagt en tid jag skulle vara hemma senast (och såklart sagt att jag gjorde annat) så när det tiden började närma sig nrä jag suttit i bilen en timme började paniken ännu mer komma över mig. Jag KUNDE INTE förmå mig att åka hem. Jag orkade inte, kunde inte. Jag försökte sätta på mig bältet och fick panik.

 

Till slut räknade jag till tre och drog på bältet och gasade iväg. Panik. Och ännu mer panik när jag märker vad jag själv sitter och tänker. "Hur vore det om mina barn inte fanns, skulle de inte vara bra skönt att bara svänga bilen av vägen."

 

Men mina barn är dom jag lever för, så hemskt att jag ens kunnat tänka tanken att göra en sån sak..

 

Senare igår så hjälpe min vän mig igen. så otrolig människa. Så jag har en ny plan. Gubben ska bort ur mitt liv, han är min vanliga läkare men jag har aldirg riktigt gillat honom, så nu har jag ännu mer orsaker att aldrig, aldrig nånsin se hans nuna igen. Idag ska jag byta VC och be om en KVINNLIG läkare..  Hur ska jag kunna lita på någon man någonsin igen..?

MItt i all skit så har jag vänner som aldrig sviker, som ställer upp dag som natt. Några få men STARKA vänner. HUR kunde jag nånsin tvivla på att dom skulle finnas kvar när jag berättat mina djupaste hemligheter för dom..?

 

Min vän har ringt  min läkare idag för att dom senare skulle ringa mig. Dock ville läkaren ha dit mig på en gång så jag slapp prata i telefonen och har en tid där senare idag. 

Ännu en att öppna sig för i skam och vrede.

Jag kan inte fatta att jag har en sån fin vän. En vän som offrar sin tid, sin kraft och sin ork för att hjälpa mig.

 

När jag skrivit inlägget tidigare idag så hade jag smått panik. Jag skrev inlägget och sen skicakde jag iväg ett mess till min vän. Hon svarade direkt och vi bestämde att vi skulle ses ikväll. Sagt och gjort så träffades vi och jag har fått så mycket hjälp ikväll. Det har varit skitjobbigt att inse saker om sig själv som man aldrig tänk på innan. 

 

Har jag insett hur svårt jag har att tala eller skriva om mig och mitt JAG. Skulle skriva upp en lista på vad jag skulle säga till läkaren och jag KUNDE INTE ENS knappa in orden på telefonen. 

JAG BEHÖVER HJÄLP, tog mig 40 minuter att skriva. Vad jag också har insett idag är att jag sällan skriver ordet JAG. Så istället för att skriva "JAG behöver hjälp" så skriver jag "Behöver hjälp". JAG:ET försvinner med vinden.. precis som mitt eget JAG har gjort.. 

 

Sen mitt i allt fick jag en rejäl panikångestattack. Så himla obehagligt, men min vän hjälpte mig även där och lugnade mig.

 

ALL kärlek till DIG min vän! En dag ska du få sitta i min nya soffa! <3

 

 

 

Usch. Jag har såna problem med mig själv.
Jag kan verkligen inte ens tänka på hur jag själv mår i allt det här för jag är så rädd att jag ramlar igenom. Och det går verkligen inte när jag har mina älskade barn att ta hand om. 

När jag pratade med min stödtjej i fredags så pratade vi först om vad som hänt sen sist, sen röjde hon ju sin oro om barnen, och självfallet så grät jag, men kunde ändå berätta och diskutera om dom. 
Sen kom frågan helt utan förvaring: "Och du, hur mår du själv?" Och jag bara kände hur nån slog undan fötterna för mig. Jag höll på att få panik. Jag kan inte hantera den frågan, jag kan inte vara ärlig i den frågan. Jag kan inte låta nån få veta hur jag mår. Vad händer med barnen om jag trillar igenom? 
Jag kan inte låta det hända..

Jag fick min stödtjej att gråta här om dagen. Jag berättade om min soffa. Min framtida soffa. Jag har satt upp ett mål, och det är en soffa. En soffa för mig och mina barn. EN soffa är nånting konkret, nånting man kan ta på. Jag behöver verkligen nånting man kan ta på, för allt annat runt om kring går fan inte att ta på!

Jag berättade iallfall om min soffa för stödtjejen och hon blev rörd till tårar.. Över en soffa..? Jag vet flera som blir rörda till tårar över min soffa. Eller sin soffa. Jag skriver i ett forum där jag i princip skrev att "Ni får tycka jag är galen men jag har en soffa i mitt huvud." Och jag blev förvånad när många fler tjejer än jag berättade om konkreta mål, många hade just en soffa. Helt otorligt att vi kan sitta och gråta över en soffa. 

 

Jag kommer garanterat gråta den dagen jag sitter i min soffa i mitt nya hem med mina barn. Fri. 

Trött, orkeslös, prestationsångest. På dagen är jag så trött. Hjärnan går på högvarv, man ska tänka på allt man gör, tänka på konsekvenserna. Man ska göra saker på rätt sätt, annars kan det kvitta. Jag kan sitta (när jag är ensam) framför tvn, en hel förmiddag. Och skulle du sen fråga mig vad jag har kollat på, så har jag ingen aning. Jag sitter där jag sitter. Tittar på tvn. Men ingenting går in. 
Vissa dagar så kommer jag inte ur soffan, men måste tvinga mig ibland, för jag har ju saker jag BÖR göra. Saker som jag bör göra för att underlätta för mig själv när mannen kommer hem. 

 

På kvällarna, eller som nu, på natten går hjärnan fortfarande på högvarv. Jag har sån olustkänsla i kroppen. Rastlös i hela kroppen, stressad. Sova går inte.

 

Jag skulle kunna dö för lite lugn o ro i kroppen. Kunna slå mig ner i soffan och slappna av. Lägga mig i sängen och sova, avslappnad. Ta hand om mitt hem, på mitt sätt, som jag vill, utan att behöva tänka på alla konsekvenser. 

Ja det har vi pratat om idag (bland annat). Min stödtjej var orolig över barnen, hon behövde verkligen fundera över om hon inte behövde göra en orosanmälan. Det är ju allas plikt, även om dom har rejäl tystnadsplikt så har dom liksom du och jag en PLIKT att göra anmälan vid oro. 

 

Jag kan absolut se varför och även tycka själv att det borde ske MEN... hur fan gör jag med mannen? Han kommer ju så förstå att det är jag som gjort anmälan och då kommer han ju bli rosenrasande...
Hon skulle absolut inte göra något innan vi pratat om saken, men så småningom så kommer det säkert bli så.. Usch jag vill inte vara här då det sker..

 

Så vad gör mannen som får stödtjejen orolig..?

Han hotar med att höjer handen och hotar med att slå. Gormar och skriker och hotar verbalt. Tar tag i, sliter i, drar i.
Han har hittils ännu inte KLAPPAT TILL HÅRT men han gör "små" tjuvnyp. Knäpper till, snärtar med handduk, trycker ner i golvet.  ABSOLUT INTE OKEJ.

 

Men min fråga är varje dag: Varför går han inte på mig istället för barnen?

Ja så tänker nog dom flesta. Men nödvändigtvis inte jag. Lediga helger är inte det roligaste jag vet. Men nu tar vi en dag i taget och börjar med idag. Jag ska alldeles strax iväg till kvinnocentrum. Jag är mycket lugnare idag än förra gången. Så det är verkligen skönt.

Jag återkommer senare med vad vi sa på mötet.

Jag hamnade vid tvn och kollade på Oprah som handlade om psykisk och fysisk misshandel. Det ena barnet i familjen hade filmat pappans framfart i hemmet. Misshandeln av hans mamma. Så hemskt. Stackars barn. Den så kallade familjefaren fick 36 år i fängelse!

 

Ja torsdagen är iallafall lugn här på min hemmaplan.

 

Tack Ewa för din kommentar. Du ger mig hopp. Hopp om att även jag kan klara av det här.

 

Jag går omkring på tå, orkar inte vara ivägen, gör allting för att vara till lags. Det hjälper givetvis inte, jag syns ju ändå. Så orkeslös och trött. Men jag måste ju orka för barnens skull. Och det är för deras skull jag reser mig igen. Jag lever för barnen och kramarna och pussarna dom ger mig ger mig sån styrka.

 

I slutet på veckan har jag en tid igen på  kvinnocentrum. Ska bli skönt att komma dit.. Kanske behöver jag inte "stapla" i mitt huvud hela natten före den här gången.