Nu vet du hur det känns.

Det här är min historia. Den som vill får läsa den, och den som inte vill kommer att göra det.

 En gång sa någon till mig att istället för att ringa till denne så skulle jag sätta mina ord på papper för jag hade så svårt att tala om hur jag tänker och känner, men jag var väldigt duktig på att skriva. Jag tog det till mig och därför SKRIVER jag nu min historia. Som ett öppet brev.

Jag skäms inte. Jag har inget att skämmas för. Det är inte JAG som har gjort något fel.
Innan hade jag så mycket skam och skuld i min kropp, skam över mig själv, skam över vad som pågick bakom den stängda dörren, skuld över den så kallade ”perfekta” familjen, skuld över att inte våga stoppa det som var fel.

För några veckor sen när jag och min kontakt ”M” på kvinnocentrum pratade om hur långt jag har kommit i den här processen så pratade vi om hur jag var ALLRA första gången jag var hos henne. Hon frågade mig hur jag såg på mig då. Jag behövde inte alls tänka efter, för jag tänker på henne någon gång varje dag. Jag kollar på min vänstra sida. Hon sitter långt, långt ner i en liten bubbla. Allt är grått. Håret hänger ner över hennes ansikte. Man kan inte riktigt se något ansikte.  Hennes huvud hänger framåt, neråt. Ryggen är böjd. Ibland håller hon händerna för ögonen, och ibland håller hon händerna för öronen. Hon är där, men hon finns inte.

När ”M” frågar mig hur jag ser på mig idag så börjar jag gråta. Jag kollar på min högra sida. Jag får vända huvudet högt upp. På en piedestal, högt, högt upp. Det finns blommor och en massa färger, blå, röd och grön. Solen skiner och det är ljust. Där sitter JAG.

För att gå tillbaka till tjejen i bubblan, så hur hamnade hon där? Varför är hon där? Och varför finns hon inte? Svaret är enkelt, vägen dit är svår och lång. Hon har under en längre tid varit utsatt, är det enkla svaret.

Den långa och svåra vägen bevisar om utsatthet så som gjort att hennes vilja, hennes tankar och hela hon sakta, sakta raderats bort. Hon har kränkts, hotats, hånats. Hon har vilseletts i en tanke som säger att vad hon än känner, säger eller gör så är det fel. Hon har aldrig rätt. Hon har INGEN rätt.
Hon viras in i en osäkerhet och förlorar kraft och styrka. Hon börjar tvivla på sig själv och sina egna känslor.  Självkänslan är försvunnen.

Vi skulle prata om känslor andra gången jag var hos ”M” på kvinnocentrum. ”Kan du någon gång känna dig glad?” Svaret blev nej. ”Känner du när du är hungrig? Nej. ”Känner du någon gång lycka?” … Inte ens mina barn kunde få mig att känna lycka. Jag grät. Jag kände ingen lycka, inte ens för barnen, men jag kände en värme när det kom till barnen. En sådan stor värme. Jag älskar mina barn, över allt annat. Det var för deras skull jag var där och att inse att man inte har några egna känslor var hemskt smärtsamt. Att inse att man har satts ur balans. JAGET är borta.

Jag insåg att jag ALDRIG använde ordet JAG när det kom till mig själv. Jag varken skrev eller sa ordet JAG. Allt vad ett JAG ska vara, hade förintats, förkastats, förstörts.

Vore det inte för värmen hon kände från barnen och dom underbara vännerna,  och ”M” så hade den där flickan i bubblan inte orkat så mycket längre till. Varje dag drevs hon längre och längre bort från sig själv. Driven till att tro att all skam låg i hennes händer och all skuld låg på hennes axlar. Allt var hennes fel, men hon var för dum för att kunna fixa till det.

Jag ser fortfarande trädet framför mig. Trädet som fick mig att tänka ”OM”.

OM jag inte hade mina fina barn, så hade jag den dagen, kört rakt in i just det trädet.

Att under varje nytt möte lära mig att se saker ur MITT eget perspektiv. Vilka ursäkter jag har försökt att hitta på. Ursäkter för mig men mest för honom. Han har haft en dålig dag. Han jobbar mycket. Jag är ju dum. Barnen skriker. Bestraffningar för både mig och barnen försökte jag hitta på ursäkter för.

Hur ”M” har lett mig igenom min hemska skuld och min skam. Hon har öppnat upp mina ögon, och lärt mig att se saker ur MITT perspektiv. Det spelar ingen roll om någon haft en dålig dag, det är inte okej. Och jag är INTE dum.

Några ord på vägen ” Vi tänker på dig.” räcker så långt. Det får en att stanna upp och fundera; tänker dom på mig? Varför ids ens nån att lägga en tanke på mig? Är det någon som bryr sig?

Men det lyfte mig förbi den dagen, för att någon såg JAGet och lät mig få veta att dom tänkte på just mig.

Jag vet att många tycker jag har gått bakom ryggen. Den enda jag har gått bakom ryggen på är mig själv, och jag kommer aldrig att göra det igen..

Jag har hört några som såklart blivit tagna på sängen och förbannade på mig för att jag ska ha gått bakom ryggen på honom när jag tog hjälp av kvinnocentrum. Jag måste ha haft det som en plan för att hämnas. Hämnas för vad i sånt fall? OM man nu påstår att jag bara hittat på det här som en plan för att hämnas, när dom sedan påstår att inget av det här kan ha hänt, vad ska jag då hämnas på?

Jag har också hört ”Nej det där stämmer inte för JAG känner honom.” Men ni känner honom som son, bror, vän och kollega och jag kände honom som en partner. Det finns en anledning till att det på varje sida som handlar om det jag blivit utsatt för, står att oftast blir omgivningen förvånad över att höra vad han gjort. Utåt sett är han perfekt. Hjälpsam och trevlig men inom hemmets fyra väggar har saker varit långt ifrån trevliga.

Vad fick mig att vända mig till kvinnocentrum? Jag har försökt, i flera år har jag försökt att lappa ihop hålen som blivit. Jag har haft det på mitt samvete. Försökt att hålla den där perfekta bilden utåt. Jag läste ett inlägg i min gamla blogg från ett år tillbaka, och där jag är idag, kan jag så lätt se hur mycket jag försökte. Jag minns så väl den dagen jag läste om, en av dom värsta dagarna, som jag aldrig kommer att glömma. Och vad skrev jag i bloggen: ”Det har varit en underbar dag….” Jag lyckades i alla fall lura omgivningen.

Men vad fick mig nu att säga att jag behövde hjälp?

Allt blev bara värre och värre, hot och kränkningar kom UTANFÖR dörren och på internet. Mera våld mot döda ting. Men droppen kom när barnen började hamna i kläm för hans handlingar och ord. Jag vände mig till andra anonymt på internet, först för att läsa om andra, för att senare själv våga skriva. Jag skrev av mig och bad om råd. Folks reaktioner på det jag skrev gjorde mig rädd. Så rädd att jag i omgångar lämnade sidan och återgick till mitt perfekta liv. För inte var det väl SÅ farligt…? Det dröjde någon vecka igen innan jag tog mod till mig och sökte på nätet igen. Visste inte VAD jag sökte svar på, men kanske någon som upplevde det samma som jag. Och där, mitt framför näsan på mig, dök det upp en sida som jag började läsa på. Allt var så bekant på nått vis. Jag blev kallsvettig. Stängde ner sidan. Nästa dag började jag läsa igen, och ju mer jag läste, ju mer grät jag, och tillslut ramlade jag ihop i en hög. Och samma tanke dyker upp igen: Nej, det här stämmer inte. Jag överdriver. Det är inte så farligt. Försöker samla mig. Börjar läsa igen. Gråter.

Närapå varenda litet ord på den sidan beskrev mig, honom, vårat liv, våran relation. I den sekunden så var allt så kristallklart samtidigt som det aldrig varit mer suddigt.

Det här är inget jag någonsin kommer glömma. Jag kommer aldrig förlåta eller lägga det här bakom mig. Detta är en del av mig och det kommer det alltid vara.

Jag är idag, ett år senare en helt annan människa. Jag vet att jag får vara den jag vill vara, jag får tänka och känna precis det jag vill. Jag har rätt att tycka och säga min mening, min egen vilja. 

Jag har solglasögon för att jag vill det och jag kastar kompost i vanliga soporna för att jag kan. Det är ingen som står och skrattar åt mig och mina solglasögon och talar om för mig att jag inte får ha dom. Det är ingen som blir aggressiv, hotar och förnedrar när jag kastar komposten i fel påse. 
Jag har gått från en totalt inåtvänd liten tyst grå mus, till en självsäker (mer och mer) tjej som vågar att ta för sig av livet! Jag älskar mitt jag och mitt liv!

Jag kommer med tiden att lära mig leva med detta, men aldrig glömma, aldrig förlåta. För det är oförlåtligt.