Nu vet du hur det känns.

Mötet med kvinnocentrum var väldigt intressant. Väldigt intensivt. Många, många tårar, om möjligt ännu fler insikter.

Jag fick absolut bekräftat att det mannen håller på med INTE är okej. Det är INTE  mig det är fel på. *pust*
Hon tyckte det var JÄTTEBRA och modigt av mig att komma dit. Jag kände mig inte alls modig utan jag kände mig bara som en förädare. Sitta där och berätta om familjens hemlighet.

Vi pratade om normaliseringsprocessen. Vi pratade om hur det var i början av vårt förhållande och vad som hände på vägen.

 

Från Varningstecken:

"Normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Men med tiden blir det onormala normalt. Det är normaliseringen av våldet som, tillsammans med den traumatiska bindningen, gör att kvinnan stannar kvar. Det som för en annan, utomstående kvinna, skulle upplevas chockerande, märkligt eller oacceptabelt, kan för den som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normalt."

 

 

Vi pratade även om varför jag NU hade ringt och bett om hjälp. Varför, och vad hände som gjorde att jag ringde.

 

Allt eskalerar. Varje vecka händer det saker. Och det som gjorde att jag tillslut tog mod till mig att ringa, var att barnen blir utsatta. Jag har två små liv att vaka över. Två små liv som inte ska behöva vara rädda och osäkra i sitt egna hem. Ett hem som ska vara den trygga borgen. De är för deras skull som jag nu ska vandra den här långa vandringen. För deras skull ska jag gå.