Nu vet du hur det känns.

Mötet med kvinnocentrum var väldigt intressant. Väldigt intensivt. Många, många tårar, om möjligt ännu fler insikter.

Jag fick absolut bekräftat att det mannen håller på med INTE är okej. Det är INTE  mig det är fel på. *pust*
Hon tyckte det var JÄTTEBRA och modigt av mig att komma dit. Jag kände mig inte alls modig utan jag kände mig bara som en förädare. Sitta där och berätta om familjens hemlighet.

Vi pratade om normaliseringsprocessen. Vi pratade om hur det var i början av vårt förhållande och vad som hände på vägen.

 

Från Varningstecken:

"Normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Men med tiden blir det onormala normalt. Det är normaliseringen av våldet som, tillsammans med den traumatiska bindningen, gör att kvinnan stannar kvar. Det som för en annan, utomstående kvinna, skulle upplevas chockerande, märkligt eller oacceptabelt, kan för den som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normalt."

 

 

Vi pratade även om varför jag NU hade ringt och bett om hjälp. Varför, och vad hände som gjorde att jag ringde.

 

Allt eskalerar. Varje vecka händer det saker. Och det som gjorde att jag tillslut tog mod till mig att ringa, var att barnen blir utsatta. Jag har två små liv att vaka över. Två små liv som inte ska behöva vara rädda och osäkra i sitt egna hem. Ett hem som ska vara den trygga borgen. De är för deras skull som jag nu ska vandra den här långa vandringen. För deras skull ska jag gå.

Då har vi tisdag idag, och det är dags för mitt möte på kvinnojouren. Jag är så nervös. 

 

Natten har varit djävulsk. Jag funderar på om jag utvecklat nån form av tvångstankar, som gör mej galen om natten. Inga "vanliga" tvätta-händerna-10-gånger, hoppa-över-linjer-i-backen, tryck-fem-gånger-på-lampknappen-tankar utan nått helt skumt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara för jag vet inte vad jag håller på med. Men jag "staplar" saker i huvudet. Men jag vet inte vad för saker eller om de ens är saker, men i huvudet ska det organiseras. Det håller på i all evighet och när man tror att man är nära slutet, så börjar ju allt givetvis om igen. I går kväll låg jag i 3 timmar och "staplade" och sen har jag vaknat miljoner gånger under natten och börjat "stapla". Man tänker inte på annat (vilket kasnke är bra, och kasnke är orsaken till dessa tankar) och man kan inte sova.. mindre bra.

I början på nästa vecka har jag mitt första möte med kvinnojouren. Jag är så nervös.. Nervös delvis för att jag ju i mellanåt har lite svårt att inse att jag har nå större problem, eller snarare att det ju är JAG som är problemet och inte mannen. Nervös för att jag ska prata med nån jag inte känner.. Jag som knappt pratar med dom jag känner längre. Jag har SÅ mycket inom mig som behöver komma ut. Jag kommer gråta floder. Jag kommer få panik.

Jag behöver få bekräftat av någon insatt att det inte är jag som är problemet. 

Idag är det lugnt på ett bra sätt. Mannen är inte hemma, så jag sitter mer avslappnad än på hur länge vet jag inte. Det är åt det här hållet jag vill må. Och jag vill må bättre ändå! Jag vet att vägen är lång, men jag känner mig ändå beredd att vandra. Det kommer ta sin tid, jag kommer inte att må bra bara så där. Kanske tar det flera år. Men då får det ta det.

 

Men första steget måste bli att lämna det liv jag nu lever.. För så här överlever inte min person.

Det är lugnt idag. För lugnt. Inväntar stormen.

På varningstecken kan man läsa om offret. Om mig?? Är jag verkligen ett offer? Ett offer för vadå?

Man kan iallafall läsa:

 

 

Allt stämmer så väl in. Det är så skönt att den här sidan finns för där kan jag läsa att jag nånstans ändå är jag normal.

 

"RESULTAT AV MISSHANDELN

Kvinnan kommer att känna det som om något är fel med henne, eller med förhållandet, men att hon inte kan sätta fingret på vad det är. Hon kanske skuldbelägger sig själv för att hon inte är mer lycklig än vad hon är. Hon kan känna sig trött, utmattad, dränerad, vaksam, ensam, irriterad, förvirrad, deprimerad, osäker, arg eller grubblande. Mycket energi går åt att fundera vad som händer i förhållandet, hur hon ska göra för att få mannen att förstå hur hon upplever det som händer eller hur hon ska göra för att undvika att han skadar henne med sin verbala, känslomässiga och/eller fysiska misshandel. Misshandlaren kan locka fram det värsta i partnern, och hon kan ibland göra eller säga saker hon normalt inte skulle göra, vilket leder till än mer skuld och skam."

 

"Kvinnan hålls kvar i relationen på grund av det som kallas traumatisk bindning. Relationen pendlar ständigt mellan lugna perioder, spänning och misshandel. Det blir en bergochdalbana av starka känslor såsom förhoppningar, besvikelser, smärta, rädsla, utsatthet, hopp och tacksamhet, och kvinnan kastas mellan dessa känslolägen. En relation som präglas av en traumatisk bindning är ojämlik och oförutsägbar, och misshandlaren växlar mellan våld och värme.

Eftersom misshandlaren har sina snälla stunder hålls kvinnan kvar i förhållandet, eftersom hon ständigt bär på hoppet att han kan förändras och åter bli den man hon blev kär i."

Just nu har min man vad man kallar "en snäll period". Det gör att man blir galen och förvirrad! Jag som bestämt mig för att GÅ, LÄMNA, FÖRSVINNA, ramlar långsamt, långsamt in i ledet igen. Men den här gången ska jag stå upp för mig själv! Låt det inte hända! Jag måste avlägsna mig från monstret. Jag måste avlägsna mig från min man. Det är bara jag som bestämmer över mig, bara jag som får bestämma. Jag vill inte ramla igen. Jag tänker inte ramla igen.

Vidare på varningstecken kan man läsa om misshandlaren, och även där kan man tro att dom skrivit om min man i många saker och därför blir listan lång:

 

"Det går inte att lista ut vem som är en misshandlare genom att observera honom på arbetet eller i det sociala livet. Omgivningen blir ofta förvånad om de får veta vad misshandlaren har gjort mot sin partner. Han är ofta en "bra kille". Han kan vara framgångsrik, intelligent, karismatisk, snäll, trevlig och hjälpsam mot sin omgivning.

 

Det finns en stor poäng för misshandlaren att utåt framstå som fläckfri, normal och trevlig. Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda".

 

Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.

 

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: "Du är skyldig mig". Han anser sig vara överlägsen sin partner, och han respekterar henne inte. Misshandel och respekt kan aldrig samexistera. Inte heller misshandel och kärlek. Ett förhållande som innehåller misshandel i någon form är aldrig ett kärleksförhållande, oavsett om vissa perioder är fria från misshandel samt lugna och "romantiskt" präglade.

 

Misshandlaren har snarare problem med kvinnans ilska och aggressivitet. Han klarar inte att hon blir arg på honom, står upp emot honom, säger emot honom eller visar tecken på självständighet, oberoende och autenticitet. En misshandlare har ofta en dubbel standard; han kan allmänt tycka att det är fel med kvinnomisshandel, men om hans partner skulle provocera honom så anser han sig att ha rätt att "ge igen"/ "sätta henne på plats"/ "försvara sig" osv.

 

En rättighet som misshandlaren tar ifrån kvinnan är alltså rätten att bli arg på honom när han behandlar henne illa. Blir hon arg kommer han att ge igen, och han kommer förmodligen att dra nytta av det faktum att hon blir upprörd som ett "bevis" på att hon är knäpp, sjuk, galen eller irrationell. Skulle det behövas kan han använda detta bevis inför omgivningen, vilket stärker hans egen fläckfria image och ger kvinnan mindre trovärdighet om hon skulle berätta vad som sker inom förhållandet.

 

En misshandlare vänder ofta saker och ting till sin motsats. Han förvrider i efterhand det kvinnan har sagt och det han själv har gjort. En del misshandlare spelar gärna offerrollen. Om kvinnan försöker försvara sig mot honom, tar han det som en attack gentemot honom, och får henne att betala för det på ett eller annat sätt.

 

Efter ett misshandelstillfälle kan misshandlaren bete sig helt normalt. Han är kanske lugn, trevlig och kan te sig avslappnad, eftersom han fått ut en del av sin inre spänning. Genom att misshandla får han ett övertag över partnern, som därmed hamnar i underläge. Han upplever sig tillfälligt ha makt och kontroll, och det får honom att må bra, eftersom han egentligen är en människa som upplever vanmakt och brist på kontroll. Medan misshandlaren är lugn igen mår kvinnan samtidigt mycket dåligt. Hon kan vara upprörd, arg, ledsen, skrämd och känna vanmakt, ilska och brist på kontroll. Hon kan uppleva det som om "mattan ryckts bort under hennes fötter", som om hon blivit rubbad ur balans. Hon kan uppleva förvirring över vad som nyss har hänt. Hon kan ifrågasätta sig själv, sin person och sina iakttagelser och skuldbelägga sig själv för misshandeln. Inför omgivningen kan misshandlaren te sig normal och trevlig, medan kvinnan kan ge intrycket av att vara tyst, obalanserad och asocial. Omgivningen förstår inte vad som egentligen pågår, och misshandlaren kan framstå som den "trevliga" av de två."

 

 

Jag brukar fråga mig själv; När började det gå över styr? När började min man kränka mig, dominera mig, äta mig? Och jag har inget svar. Vi har levt i hop i ÖVER tio år, och jag har inget minne över när det hela började. Så här har det ju alltid varit! Eller har det verkligen det? Om inte, vad fan hände?

 

 

Hoppas du ska trivas. Det gör förvisso inte jag, men jag behöver skriva av mig både för mig själv och för andra.

Jag kommer fylla på med mera inlägg om hur  jag känner och vad som händer på min färd bort från min man. Det kommer även ett inlägg med lite historia lite senare..