Tack Ewa!
Tack Ewa för din kommentar. Du ger mig hopp. Hopp om att även jag kan klara av det här.
Jag går omkring på tå, orkar inte vara ivägen, gör allting för att vara till lags. Det hjälper givetvis inte, jag syns ju ändå. Så orkeslös och trött. Men jag måste ju orka för barnens skull. Och det är för deras skull jag reser mig igen. Jag lever för barnen och kramarna och pussarna dom ger mig ger mig sån styrka.
I slutet på veckan har jag en tid igen på kvinnocentrum. Ska bli skönt att komma dit.. Kanske behöver jag inte "stapla" i mitt huvud hela natten före den här gången.