min blogg
Om det finns några från min tråd på tuvaforum som läser här vill jag länka till min vanliga blogg för er: HÄR
Min historia
Det här är min historia. Den som vill får läsa den, och den som inte vill kommer att göra det.
En gång sa någon till mig att istället för att ringa till denne så skulle jag sätta mina ord på papper för jag hade så svårt att tala om hur jag tänker och känner, men jag var väldigt duktig på att skriva. Jag tog det till mig och därför SKRIVER jag nu min historia. Som ett öppet brev.
Jag skäms inte. Jag har inget att skämmas för. Det är inte JAG som har gjort något fel.
Innan hade jag så mycket skam och skuld i min kropp, skam över mig själv, skam över vad som pågick bakom den stängda dörren, skuld över den så kallade ”perfekta” familjen, skuld över att inte våga stoppa det som var fel.
För några veckor sen när jag och min kontakt ”M” på kvinnocentrum pratade om hur långt jag har kommit i den här processen så pratade vi om hur jag var ALLRA första gången jag var hos henne. Hon frågade mig hur jag såg på mig då. Jag behövde inte alls tänka efter, för jag tänker på henne någon gång varje dag. Jag kollar på min vänstra sida. Hon sitter långt, långt ner i en liten bubbla. Allt är grått. Håret hänger ner över hennes ansikte. Man kan inte riktigt se något ansikte. Hennes huvud hänger framåt, neråt. Ryggen är böjd. Ibland håller hon händerna för ögonen, och ibland håller hon händerna för öronen. Hon är där, men hon finns inte.
När ”M” frågar mig hur jag ser på mig idag så börjar jag gråta. Jag kollar på min högra sida. Jag får vända huvudet högt upp. På en piedestal, högt, högt upp. Det finns blommor och en massa färger, blå, röd och grön. Solen skiner och det är ljust. Där sitter JAG.
För att gå tillbaka till tjejen i bubblan, så hur hamnade hon där? Varför är hon där? Och varför finns hon inte? Svaret är enkelt, vägen dit är svår och lång. Hon har under en längre tid varit utsatt, är det enkla svaret.
Den långa och svåra vägen bevisar om utsatthet så som gjort att hennes vilja, hennes tankar och hela hon sakta, sakta raderats bort. Hon har kränkts, hotats, hånats. Hon har vilseletts i en tanke som säger att vad hon än känner, säger eller gör så är det fel. Hon har aldrig rätt. Hon har INGEN rätt.
Hon viras in i en osäkerhet och förlorar kraft och styrka. Hon börjar tvivla på sig själv och sina egna känslor. Självkänslan är försvunnen.
Vi skulle prata om känslor andra gången jag var hos ”M” på kvinnocentrum. ”Kan du någon gång känna dig glad?” Svaret blev nej. ”Känner du när du är hungrig? Nej. ”Känner du någon gång lycka?” … Inte ens mina barn kunde få mig att känna lycka. Jag grät. Jag kände ingen lycka, inte ens för barnen, men jag kände en värme när det kom till barnen. En sådan stor värme. Jag älskar mina barn, över allt annat. Det var för deras skull jag var där och att inse att man inte har några egna känslor var hemskt smärtsamt. Att inse att man har satts ur balans. JAGET är borta.
Jag insåg att jag ALDRIG använde ordet JAG när det kom till mig själv. Jag varken skrev eller sa ordet JAG. Allt vad ett JAG ska vara, hade förintats, förkastats, förstörts.
Vore det inte för värmen hon kände från barnen och dom underbara vännerna, och ”M” så hade den där flickan i bubblan inte orkat så mycket längre till. Varje dag drevs hon längre och längre bort från sig själv. Driven till att tro att all skam låg i hennes händer och all skuld låg på hennes axlar. Allt var hennes fel, men hon var för dum för att kunna fixa till det.
Jag ser fortfarande trädet framför mig. Trädet som fick mig att tänka ”OM”.
OM jag inte hade mina fina barn, så hade jag den dagen, kört rakt in i just det trädet.
Att under varje nytt möte lära mig att se saker ur MITT eget perspektiv. Vilka ursäkter jag har försökt att hitta på. Ursäkter för mig men mest för honom. Han har haft en dålig dag. Han jobbar mycket. Jag är ju dum. Barnen skriker. Bestraffningar för både mig och barnen försökte jag hitta på ursäkter för.
Hur ”M” har lett mig igenom min hemska skuld och min skam. Hon har öppnat upp mina ögon, och lärt mig att se saker ur MITT perspektiv. Det spelar ingen roll om någon haft en dålig dag, det är inte okej. Och jag är INTE dum.
Några ord på vägen ” Vi tänker på dig.” räcker så långt. Det får en att stanna upp och fundera; tänker dom på mig? Varför ids ens nån att lägga en tanke på mig? Är det någon som bryr sig?
Men det lyfte mig förbi den dagen, för att någon såg JAGet och lät mig få veta att dom tänkte på just mig.
Jag vet att många tycker jag har gått bakom ryggen. Den enda jag har gått bakom ryggen på är mig själv, och jag kommer aldrig att göra det igen..
Jag har hört några som såklart blivit tagna på sängen och förbannade på mig för att jag ska ha gått bakom ryggen på honom när jag tog hjälp av kvinnocentrum. Jag måste ha haft det som en plan för att hämnas. Hämnas för vad i sånt fall? OM man nu påstår att jag bara hittat på det här som en plan för att hämnas, när dom sedan påstår att inget av det här kan ha hänt, vad ska jag då hämnas på?
Jag har också hört ”Nej det där stämmer inte för JAG känner honom.” Men ni känner honom som son, bror, vän och kollega och jag kände honom som en partner. Det finns en anledning till att det på varje sida som handlar om det jag blivit utsatt för, står att oftast blir omgivningen förvånad över att höra vad han gjort. Utåt sett är han perfekt. Hjälpsam och trevlig men inom hemmets fyra väggar har saker varit långt ifrån trevliga.
Vad fick mig att vända mig till kvinnocentrum? Jag har försökt, i flera år har jag försökt att lappa ihop hålen som blivit. Jag har haft det på mitt samvete. Försökt att hålla den där perfekta bilden utåt. Jag läste ett inlägg i min gamla blogg från ett år tillbaka, och där jag är idag, kan jag så lätt se hur mycket jag försökte. Jag minns så väl den dagen jag läste om, en av dom värsta dagarna, som jag aldrig kommer att glömma. Och vad skrev jag i bloggen: ”Det har varit en underbar dag….” Jag lyckades i alla fall lura omgivningen.
Men vad fick mig nu att säga att jag behövde hjälp?
Allt blev bara värre och värre, hot och kränkningar kom UTANFÖR dörren och på internet. Mera våld mot döda ting. Men droppen kom när barnen började hamna i kläm för hans handlingar och ord. Jag vände mig till andra anonymt på internet, först för att läsa om andra, för att senare själv våga skriva. Jag skrev av mig och bad om råd. Folks reaktioner på det jag skrev gjorde mig rädd. Så rädd att jag i omgångar lämnade sidan och återgick till mitt perfekta liv. För inte var det väl SÅ farligt…? Det dröjde någon vecka igen innan jag tog mod till mig och sökte på nätet igen. Visste inte VAD jag sökte svar på, men kanske någon som upplevde det samma som jag. Och där, mitt framför näsan på mig, dök det upp en sida som jag började läsa på. Allt var så bekant på nått vis. Jag blev kallsvettig. Stängde ner sidan. Nästa dag började jag läsa igen, och ju mer jag läste, ju mer grät jag, och tillslut ramlade jag ihop i en hög. Och samma tanke dyker upp igen: Nej, det här stämmer inte. Jag överdriver. Det är inte så farligt. Försöker samla mig. Börjar läsa igen. Gråter.
Närapå varenda litet ord på den sidan beskrev mig, honom, vårat liv, våran relation. I den sekunden så var allt så kristallklart samtidigt som det aldrig varit mer suddigt.
Det här är inget jag någonsin kommer glömma. Jag kommer aldrig förlåta eller lägga det här bakom mig. Detta är en del av mig och det kommer det alltid vara.
Jag är idag, ett år senare en helt annan människa. Jag vet att jag får vara den jag vill vara, jag får tänka och känna precis det jag vill. Jag har rätt att tycka och säga min mening, min egen vilja.
Jag har solglasögon för att jag vill det och jag kastar kompost i vanliga soporna för att jag kan. Det är ingen som står och skrattar åt mig och mina solglasögon och talar om för mig att jag inte får ha dom. Det är ingen som blir aggressiv, hotar och förnedrar när jag kastar komposten i fel påse.
Jag har gått från en totalt inåtvänd liten tyst grå mus, till en självsäker (mer och mer) tjej som vågar att ta för sig av livet! Jag älskar mitt jag och mitt liv!
Jag kommer med tiden att lära mig leva med detta, men aldrig glömma, aldrig förlåta. För det är oförlåtligt.
Händelsefullt
Ja vilken vecka jag får genomleva. Det har hänt så mycket denna vecka och förra veckan, så veckan känns mer som år.
Kvinnojouren i måndags. Mycket nyttigt som vanligt.. men inser mer och mer saker där man är helt normaliserad. Jag blir lika förvånad, förvirrad, förbannad, förjävlad varje gång jag kommer på nya saker.
Sen röjdes oron om barnen igen. MIn stödtjej hade kommit fram till att hon vill göra en orosanmälan. Jag förstår givetvis varför och jag har ju gått in i det här medveten över att det skulle kunna hända. Men jag blev livrädd. För hur ska mannen ta det när han får veta? Vi bokade ett möte idag, och hela dagen igår var en pina. Mådde så dåligt och natten sov jag två timmar. Släpade mig till kvinnojouren i morse. Mådde så illa och skakade. Kom in och möttes av min stödtjej. All kärlek till henne. Hoppas hon vet att hon verkligen gör så stor nytta. Senare ramlade en tjej från soc in. Jag var så stressad men med hjälp från stödtjejen så förklarade vi för soc-tjejen hur det ser ut för barnen. Soc-tjejen sa att det utan tvekan var så pass allvarligt att det normalt sett skulel göras en anmälan och utredning, men nu skulle vi gå lite andra vägar för att inte mannen ska behöva veta JUST NU att det är jag som kommit med infon. Vi skulle försöka få hjälp till mig istället och jag helt "enkelt" tar med mig barnen vid eventuell flytt. EFtrsom mannen har delad vårdnad behöver han alltid bli informerad när det gäller barnen men såklart inte när det gäller mig. Så soc skulle då alltså flytta på mig och barnen följer med.
Vi bokade in ett nytt möte på fredag tillsammans med den här soc-tjejen som företräder Barn, och så skulle de komma en från avdelning Ekonomi och en från avdelning Vuxen. Det är väldigt uppdelat alltihopa hos soc. Så ska vi se vad jag behöver göra och vad jag kan få hjälp med.
Så det händer alltså en hel del och jag hänger inte med, men det kommer leda till det bättre så jag är redo att slänga mig ut i det okända. Det är förjävla tufft och kommer va skitobbigt.. Men nu eller aldrig!
Panik
Kaos, kaos. Vad händer nu?
Om natten
Trött till förbannelse. Men jag har inte lärt mig sova med panik i magen. Kan man lära sig sånt? Går det ens? Nån gång borde man väl somna av ren trötthet? Fast paniken gnager.
Spring för livet
En dag som alla andra
Eller är alla andra dagar som den här dagen?
Fast alla dagar är absolut inte lika. Fast känslan är densamma. Paniken finns i magen.
Jag. Vill. Ha. Lite. Lugn. Och. Ro.
Är det för mycket begärt?
Blink blink
Sova om natten? Verkar dumt.
Vänskap
Med orden : "Kämpa. Andas. Du är stark." från min vän blev kvällen till slut ganska okej. Paniken släppte när jag fick mysa med mina änglar. <3
Den känslan
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jag ska bete mig. Jag blir inte klok på nått.. Orkar inte.
Jag har en sån enorm olustkänsla så jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med den. Går den att bli av med? Är den min för hela livet nu?
Känslan är uttröttande. Men att sova bort den går inte.. Dessutom går det inte att somna ifrån den.
Man är där. Orkeslös. Trött. Tokig.
Skit, skit, skit
Jävla dag. Skulle ju byta vc. Listade mig på en annan och försökte ringa för att få tid. Då kan man inte få tid förns alla papper är klara, vilket skulle ta ca en och en halv vecka... Och vart ska vi göra av mig under den tiden?
Trevlig helg på er.
När ingen vet
Besöket hos läkaren
Ja läkarbesöket igår blev en stor flopp. Gamla äckliga gubbar står inte högt upp på min lista idag. Jag fick sömntabletter och sen sa han att resten var upp till mig. Det var ju mitt val att stanna eller att gå!
Jo tack för fan! Om det vore så lätt så hade jag väl för fan INTE suttit där hos honom igår! Efteråt kände jag mig så jälva nere. Jag tog bilen och körde ut ur stan och parkerade och föll i hop. Det kändes nästan som att livet var slut. Jag orkade inte mer. Jag hade sms-kontakt med min vän som verkligen stöttade mig medan hon själv satt i möte. Älskade vän! Jag hade sagt en tid jag skulle vara hemma senast (och såklart sagt att jag gjorde annat) så när det tiden började närma sig nrä jag suttit i bilen en timme började paniken ännu mer komma över mig. Jag KUNDE INTE förmå mig att åka hem. Jag orkade inte, kunde inte. Jag försökte sätta på mig bältet och fick panik.
Till slut räknade jag till tre och drog på bältet och gasade iväg. Panik. Och ännu mer panik när jag märker vad jag själv sitter och tänker. "Hur vore det om mina barn inte fanns, skulle de inte vara bra skönt att bara svänga bilen av vägen."
Men mina barn är dom jag lever för, så hemskt att jag ens kunnat tänka tanken att göra en sån sak..
Senare igår så hjälpe min vän mig igen. så otrolig människa. Så jag har en ny plan. Gubben ska bort ur mitt liv, han är min vanliga läkare men jag har aldirg riktigt gillat honom, så nu har jag ännu mer orsaker att aldrig, aldrig nånsin se hans nuna igen. Idag ska jag byta VC och be om en KVINNLIG läkare.. Hur ska jag kunna lita på någon man någonsin igen..?
Varför har jag tvivlat?
MItt i all skit så har jag vänner som aldrig sviker, som ställer upp dag som natt. Några få men STARKA vänner. HUR kunde jag nånsin tvivla på att dom skulle finnas kvar när jag berättat mina djupaste hemligheter för dom..?
Min vän har ringt min läkare idag för att dom senare skulle ringa mig. Dock ville läkaren ha dit mig på en gång så jag slapp prata i telefonen och har en tid där senare idag.
Ännu en att öppna sig för i skam och vrede.
Ännu en att öppna sig för i skam och vrede.
Hemsk insikt
Ja de är fan otroligt.. Trodde att jag mådde ganska dåligt men när man börjar gräva, och än är vi bara på ytan, så mår man så mycket sämre..
Idag har varit en förjävlig dag. Har aldrig känt att det har varit jobbigt att leva, alltså jo jobbigt såklart är det ju, men aldrig så att man inte skulle orka leva, men om man ska må så här (och värre?!) så orkar man nog inte i all evighet. En läskig insikt idag. Och NEJ idag skulle jag aldrig tänka tanken att inte vilja leva för jag sa leva vidare i allra högsta grad för mina barn.
I morgon ska min vän hjälpa mig ringa till läkaren.
Idag har varit en förjävlig dag. Har aldrig känt att det har varit jobbigt att leva, alltså jo jobbigt såklart är det ju, men aldrig så att man inte skulle orka leva, men om man ska må så här (och värre?!) så orkar man nog inte i all evighet. En läskig insikt idag. Och NEJ idag skulle jag aldrig tänka tanken att inte vilja leva för jag sa leva vidare i allra högsta grad för mina barn.
I morgon ska min vän hjälpa mig ringa till läkaren.
All kärlek till en vän
Jag kan inte fatta att jag har en sån fin vän. En vän som offrar sin tid, sin kraft och sin ork för att hjälpa mig.
När jag skrivit inlägget tidigare idag så hade jag smått panik. Jag skrev inlägget och sen skicakde jag iväg ett mess till min vän. Hon svarade direkt och vi bestämde att vi skulle ses ikväll. Sagt och gjort så träffades vi och jag har fått så mycket hjälp ikväll. Det har varit skitjobbigt att inse saker om sig själv som man aldrig tänk på innan.
Har jag insett hur svårt jag har att tala eller skriva om mig och mitt JAG. Skulle skriva upp en lista på vad jag skulle säga till läkaren och jag KUNDE INTE ENS knappa in orden på telefonen.
JAG BEHÖVER HJÄLP, tog mig 40 minuter att skriva. Vad jag också har insett idag är att jag sällan skriver ordet JAG. Så istället för att skriva "JAG behöver hjälp" så skriver jag "Behöver hjälp". JAG:ET försvinner med vinden.. precis som mitt eget JAG har gjort..
Sen mitt i allt fick jag en rejäl panikångestattack. Så himla obehagligt, men min vän hjälpte mig även där och lugnade mig.
ALL kärlek till DIG min vän! En dag ska du få sitta i min nya soffa! <3
Och hur är det med dig?
Usch. Jag har såna problem med mig själv.
Jag kan verkligen inte ens tänka på hur jag själv mår i allt det här för jag är så rädd att jag ramlar igenom. Och det går verkligen inte när jag har mina älskade barn att ta hand om.
När jag pratade med min stödtjej i fredags så pratade vi först om vad som hänt sen sist, sen röjde hon ju sin oro om barnen, och självfallet så grät jag, men kunde ändå berätta och diskutera om dom.
Sen kom frågan helt utan förvaring: "Och du, hur mår du själv?" Och jag bara kände hur nån slog undan fötterna för mig. Jag höll på att få panik. Jag kan inte hantera den frågan, jag kan inte vara ärlig i den frågan. Jag kan inte låta nån få veta hur jag mår. Vad händer med barnen om jag trillar igenom?
Jag kan inte låta det hända..
Jag kan verkligen inte ens tänka på hur jag själv mår i allt det här för jag är så rädd att jag ramlar igenom. Och det går verkligen inte när jag har mina älskade barn att ta hand om.
När jag pratade med min stödtjej i fredags så pratade vi först om vad som hänt sen sist, sen röjde hon ju sin oro om barnen, och självfallet så grät jag, men kunde ändå berätta och diskutera om dom.
Sen kom frågan helt utan förvaring: "Och du, hur mår du själv?" Och jag bara kände hur nån slog undan fötterna för mig. Jag höll på att få panik. Jag kan inte hantera den frågan, jag kan inte vara ärlig i den frågan. Jag kan inte låta nån få veta hur jag mår. Vad händer med barnen om jag trillar igenom?
Jag kan inte låta det hända..
En soffa
Jag fick min stödtjej att gråta här om dagen. Jag berättade om min soffa. Min framtida soffa. Jag har satt upp ett mål, och det är en soffa. En soffa för mig och mina barn. EN soffa är nånting konkret, nånting man kan ta på. Jag behöver verkligen nånting man kan ta på, för allt annat runt om kring går fan inte att ta på!
Jag berättade iallfall om min soffa för stödtjejen och hon blev rörd till tårar.. Över en soffa..? Jag vet flera som blir rörda till tårar över min soffa. Eller sin soffa. Jag skriver i ett forum där jag i princip skrev att "Ni får tycka jag är galen men jag har en soffa i mitt huvud." Och jag blev förvånad när många fler tjejer än jag berättade om konkreta mål, många hade just en soffa. Helt otorligt att vi kan sitta och gråta över en soffa.
Jag kommer garanterat gråta den dagen jag sitter i min soffa i mitt nya hem med mina barn. Fri.
Nattsudd.
Trött, orkeslös, prestationsångest. På dagen är jag så trött. Hjärnan går på högvarv, man ska tänka på allt man gör, tänka på konsekvenserna. Man ska göra saker på rätt sätt, annars kan det kvitta. Jag kan sitta (när jag är ensam) framför tvn, en hel förmiddag. Och skulle du sen fråga mig vad jag har kollat på, så har jag ingen aning. Jag sitter där jag sitter. Tittar på tvn. Men ingenting går in.
Vissa dagar så kommer jag inte ur soffan, men måste tvinga mig ibland, för jag har ju saker jag BÖR göra. Saker som jag bör göra för att underlätta för mig själv när mannen kommer hem.
Vissa dagar så kommer jag inte ur soffan, men måste tvinga mig ibland, för jag har ju saker jag BÖR göra. Saker som jag bör göra för att underlätta för mig själv när mannen kommer hem.
På kvällarna, eller som nu, på natten går hjärnan fortfarande på högvarv. Jag har sån olustkänsla i kroppen. Rastlös i hela kroppen, stressad. Sova går inte.
Jag skulle kunna dö för lite lugn o ro i kroppen. Kunna slå mig ner i soffan och slappna av. Lägga mig i sängen och sova, avslappnad. Ta hand om mitt hem, på mitt sätt, som jag vill, utan att behöva tänka på alla konsekvenser.
Orosanmälan
Ja det har vi pratat om idag (bland annat). Min stödtjej var orolig över barnen, hon behövde verkligen fundera över om hon inte behövde göra en orosanmälan. Det är ju allas plikt, även om dom har rejäl tystnadsplikt så har dom liksom du och jag en PLIKT att göra anmälan vid oro.
Jag kan absolut se varför och även tycka själv att det borde ske MEN... hur fan gör jag med mannen? Han kommer ju så förstå att det är jag som gjort anmälan och då kommer han ju bli rosenrasande...
Hon skulle absolut inte göra något innan vi pratat om saken, men så småningom så kommer det säkert bli så.. Usch jag vill inte vara här då det sker..
Hon skulle absolut inte göra något innan vi pratat om saken, men så småningom så kommer det säkert bli så.. Usch jag vill inte vara här då det sker..
Så vad gör mannen som får stödtjejen orolig..?
Han hotar med att höjer handen och hotar med att slå. Gormar och skriker och hotar verbalt. Tar tag i, sliter i, drar i.
Han har hittils ännu inte KLAPPAT TILL HÅRT men han gör "små" tjuvnyp. Knäpper till, snärtar med handduk, trycker ner i golvet. ABSOLUT INTE OKEJ.
Men min fråga är varje dag: Varför går han inte på mig istället för barnen?
Äntligen helg?!
Ja så tänker nog dom flesta. Men nödvändigtvis inte jag. Lediga helger är inte det roligaste jag vet. Men nu tar vi en dag i taget och börjar med idag. Jag ska alldeles strax iväg till kvinnocentrum. Jag är mycket lugnare idag än förra gången. Så det är verkligen skönt.
Jag återkommer senare med vad vi sa på mötet.
En vanlig torsdag
Jag hamnade vid tvn och kollade på Oprah som handlade om psykisk och fysisk misshandel. Det ena barnet i familjen hade filmat pappans framfart i hemmet. Misshandeln av hans mamma. Så hemskt. Stackars barn. Den så kallade familjefaren fick 36 år i fängelse!
Ja torsdagen är iallafall lugn här på min hemmaplan.
Jag är starkare än DU
Tack Ewa!
Tack Ewa för din kommentar. Du ger mig hopp. Hopp om att även jag kan klara av det här.
Jag går omkring på tå, orkar inte vara ivägen, gör allting för att vara till lags. Det hjälper givetvis inte, jag syns ju ändå. Så orkeslös och trött. Men jag måste ju orka för barnens skull. Och det är för deras skull jag reser mig igen. Jag lever för barnen och kramarna och pussarna dom ger mig ger mig sån styrka.
I slutet på veckan har jag en tid igen på kvinnocentrum. Ska bli skönt att komma dit.. Kanske behöver jag inte "stapla" i mitt huvud hela natten före den här gången.
Mötet
Mötet med kvinnocentrum var väldigt intressant. Väldigt intensivt. Många, många tårar, om möjligt ännu fler insikter.
Jag fick absolut bekräftat att det mannen håller på med INTE är okej. Det är INTE mig det är fel på. *pust*
Hon tyckte det var JÄTTEBRA och modigt av mig att komma dit. Jag kände mig inte alls modig utan jag kände mig bara som en förädare. Sitta där och berätta om familjens hemlighet.
Hon tyckte det var JÄTTEBRA och modigt av mig att komma dit. Jag kände mig inte alls modig utan jag kände mig bara som en förädare. Sitta där och berätta om familjens hemlighet.
Vi pratade om normaliseringsprocessen. Vi pratade om hur det var i början av vårt förhållande och vad som hände på vägen.
Från Varningstecken:
"Normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Men med tiden blir det onormala normalt. Det är normaliseringen av våldet som, tillsammans med den traumatiska bindningen, gör att kvinnan stannar kvar. Det som för en annan, utomstående kvinna, skulle upplevas chockerande, märkligt eller oacceptabelt, kan för den som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normalt."
"Normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Men med tiden blir det onormala normalt. Det är normaliseringen av våldet som, tillsammans med den traumatiska bindningen, gör att kvinnan stannar kvar. Det som för en annan, utomstående kvinna, skulle upplevas chockerande, märkligt eller oacceptabelt, kan för den som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normalt."
Vi pratade även om varför jag NU hade ringt och bett om hjälp. Varför, och vad hände som gjorde att jag ringde.
Allt eskalerar. Varje vecka händer det saker. Och det som gjorde att jag tillslut tog mod till mig att ringa, var att barnen blir utsatta. Jag har två små liv att vaka över. Två små liv som inte ska behöva vara rädda och osäkra i sitt egna hem. Ett hem som ska vara den trygga borgen. De är för deras skull som jag nu ska vandra den här långa vandringen. För deras skull ska jag gå.
Dagen D
Då har vi tisdag idag, och det är dags för mitt möte på kvinnojouren. Jag är så nervös.
Natten har varit djävulsk. Jag funderar på om jag utvecklat nån form av tvångstankar, som gör mej galen om natten. Inga "vanliga" tvätta-händerna-10-gånger, hoppa-över-linjer-i-backen, tryck-fem-gånger-på-lampknappen-tankar utan nått helt skumt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara för jag vet inte vad jag håller på med. Men jag "staplar" saker i huvudet. Men jag vet inte vad för saker eller om de ens är saker, men i huvudet ska det organiseras. Det håller på i all evighet och när man tror att man är nära slutet, så börjar ju allt givetvis om igen. I går kväll låg jag i 3 timmar och "staplade" och sen har jag vaknat miljoner gånger under natten och börjat "stapla". Man tänker inte på annat (vilket kasnke är bra, och kasnke är orsaken till dessa tankar) och man kan inte sova.. mindre bra.
Kvinnojour
I början på nästa vecka har jag mitt första möte med kvinnojouren. Jag är så nervös.. Nervös delvis för att jag ju i mellanåt har lite svårt att inse att jag har nå större problem, eller snarare att det ju är JAG som är problemet och inte mannen. Nervös för att jag ska prata med nån jag inte känner.. Jag som knappt pratar med dom jag känner längre. Jag har SÅ mycket inom mig som behöver komma ut. Jag kommer gråta floder. Jag kommer få panik.
Jag behöver få bekräftat av någon insatt att det inte är jag som är problemet.
Lugn
Idag är det lugnt på ett bra sätt. Mannen är inte hemma, så jag sitter mer avslappnad än på hur länge vet jag inte. Det är åt det här hållet jag vill må. Och jag vill må bättre ändå! Jag vet att vägen är lång, men jag känner mig ändå beredd att vandra. Det kommer ta sin tid, jag kommer inte att må bra bara så där. Kanske tar det flera år. Men då får det ta det.
Men första steget måste bli att lämna det liv jag nu lever.. För så här överlever inte min person.
Lugnt
Det är lugnt idag. För lugnt. Inväntar stormen.
Offret
På varningstecken kan man läsa om offret. Om mig?? Är jag verkligen ett offer? Ett offer för vadå?
Man kan iallafall läsa:
Man kan iallafall läsa:
"Den som blivit verbalt misshandlad under en längre tid är ofta osäker på om hon blir misshandlad eller ej. Detta kommer av att misshandlaren fått henne att tvivla på hennes egna känslor och upplevelser, och att hon kommit att känna att misshandeln är hennes eget fel. Misshandeln har också blivit en normal del av vardagen."
Allt stämmer så väl in. Det är så skönt att den här sidan finns för där kan jag läsa att jag nånstans ändå är jag normal.
"Med tiden kommer misshandlaren föra över sin negativa bild av partnern på henne och göra den till hennes egen. Han projicerar även sin egen osäkerhet, ångest, ilska och vanmakt på henne. Kvinnanförlorar kontakten med sitt rätta jag och därmed förlorar hon sin kraft och styrka. Hon kommer att börja tvivla på sina egna känslor och upplevelser. En alltmer tilltagande osäkerhet över hur hon uppfattas av andra kommer att prägla henne. Hon förlorar självförtroende och självkänsla, och den kritiska rösten inom henne blir allt högre. Hon kanske känner skam över det som händer inom förhållandet, och bär på skuldkänslor för det som händer. Hon bär på så sätt misshandlarens skuld och skam"
" Misshandel i nära relationer är inte ett kvinnoproblem; det är ett samhällsproblem. Och det är misshandlaren som har problemet. Om han nu tycker så illa om sin partner att han måste misshandla henne, varför lämnar han henne inte då? Svaret är: för att han har behov av kontroll och makt; han brottas med en egen, djupgående problematik."
"RESULTAT AV MISSHANDELN
Kvinnan kommer att känna det som om något är fel med henne, eller med förhållandet, men att hon inte kan sätta fingret på vad det är. Hon kanske skuldbelägger sig själv för att hon inte är mer lycklig än vad hon är. Hon kan känna sig trött, utmattad, dränerad, vaksam, ensam, irriterad, förvirrad, deprimerad, osäker, arg eller grubblande. Mycket energi går åt att fundera vad som händer i förhållandet, hur hon ska göra för att få mannen att förstå hur hon upplever det som händer eller hur hon ska göra för att undvika att han skadar henne med sin verbala, känslomässiga och/eller fysiska misshandel. Misshandlaren kan locka fram det värsta i partnern, och hon kan ibland göra eller säga saker hon normalt inte skulle göra, vilket leder till än mer skuld och skam."
"Kvinnan hålls kvar i relationen på grund av det som kallas traumatisk bindning. Relationen pendlar ständigt mellan lugna perioder, spänning och misshandel. Det blir en bergochdalbana av starka känslor såsom förhoppningar, besvikelser, smärta, rädsla, utsatthet, hopp och tacksamhet, och kvinnan kastas mellan dessa känslolägen. En relation som präglas av en traumatisk bindning är ojämlik och oförutsägbar, och misshandlaren växlar mellan våld och värme.
Eftersom misshandlaren har sina snälla stunder hålls kvinnan kvar i förhållandet, eftersom hon ständigt bär på hoppet att han kan förändras och åter bli den man hon blev kär i."